Ulleung-do – På dendrologens topplista

Katamaranen mellan Mukho-Dodong

Tor G Nitzelius, vår eminente dendrolog och författare, ledde 1976 en nordisk växtinsamlingsexpedition till Japan. Inför sin hemresa efter väl genomfört uppdrag beslöt han att ta en omväg hem via Seoul. Nitzelius hade länge haft en önskan att få se Ulleung-dos vegetation och flora, till stor del inspirerad av Wilssons korta men intressanta framställningar. Därför avtalade han med myndigheterna om tillstånd att få att insamla växter och fann medhjälpare bland några växtintresserade koreaner.

TV för avkoppling – Chin-Sung Chang & Yujin Park & Joo Eom på Dodong-hotellet Ulleung-do 25 sep 2010

Avfärden skedde från kustorten Pohang. Det blev en stormig överfart där sjösjukan grasserade. Färden är något längre än den rutt vi tog, 217 km jämfört med våra 161 km från Mukho. Även om båtarna numera är snabbgående så blir det många timmar på öppet hav. Vår överfart var gropig men storm var det inte. På sin höjd styv kuling. En stor andel av koreanerna uppvisade samma beteende som på Nitzelius tid vilket förvånade oss. Någon timme före landstigning läade den höga ön havet vilket lättade allas sinnen. Till och med solen tog sig igenom molnbankarna när vi nådde inloppet till öns huvudort Dodong. Det råder febril aktivitet i den lilla hamnen när fastlandsbåtarna anländer. Alla vill vara på plats och ta emot eller bara ha koll på främlingarna. Att vi, två européer och tre Seoul-bor, med fältutrustning anländer uppmärksammas förstås. Men inte på något ovänligt sätt snarare hjälpsamt och med förundran. Allt är miniatyrsmått jämfört med i Seoul. Några steg från hamnen i en backe sneddade vi in på vårt hotell. Ett charmigt ställe av enklaste slag. Ett hål i väggen för att inta maten med en ständigt påslagen tv, alldeles utanför hotellägarens bostad. En välsmakande koreansk lunch med öl och strax därpå började våra utflykter.

Samma dag vi anlände tog vi en taxi till vägens slut i riktning mot ett vattenfall, Bongnae waterfall som vi nådde efterhand. Under denna premiärtur hann vi bekanta oss med kamelia Camellia japonica här i form av träd, två endemiska lönnar okamotospetslönn Acer pictum ssp. okamotoanum och ullunglönn Acer pseudosieboldianum ssp. takesimense. Och i övrigt en dendroflora vi mött på fastlandet.

Under de fyra eftervarande exkursionsdagarna så gick nästa expeditionsdag till att utforska och bestiga det 984 meter höga berget Seonginbong. Höjden kan i jämförelse med andra berg betraktas som högst måttlig. Men här går starten vid vattenytan och stigningen är ihållande brant. Men mycket givande tur.

Nästa dagsetapp tog vi en reguljär buss till öns västra del, därefter marsch uppför i ett dendrologiskt mycket spännande område – Taeha-Dong. Utmed vägen fanns små odlingslyckor med gummor som tog upp knölar och rensade ogräs, allt för hand. Nitzelius nämner i sin bok ’Träd i när och fjärran’ från sin resa till ön 1976 att han noterade synnerligen primitiva bostäder. Här ute i bygden kan vi bekräfta att de fortfarande finns kvar och används.

Vår fjärde dag på ön gjorde vi ånyo en busstur, nu mot öns norra del. Därifrån, vid kusten vandrade vi söderut i riktning mot berget Seonginbong.

Vid något tillfälle i början på vår svensk-koreanska expedition överlämnade jag ett supplement till Lustgården på engelska till Chin-Sung Chang. Det hade titeln: Nitzelius, T. 1990. The Ullung rowan. Lustgården 70 (1989) supplement pp 1-24.

Chang hade hunnit läsa den och jag var ivrig att vi gemensamt skulle syna varje möjlig rönn. Var det japanska rönnar Sorbus commixta vi träffade på eller en egen art som Nitzelius misstänkte? Redan högt uppe i berget Seonginbong, då jag och Lenn Jerling var ensamma, träffade vi på lönnar som påminde mycket om den lönn jag anskaffat i Sverige kallad Ullungrönn, möjligen Sorbus commixta aff.

Tidigt vid vandringen mot berget Seonginbong stod vi inför en grupp rönnar som stod ut men liknade inte de commixta-rönnar vi sett på fastlandet. De var i olika fas vid invintringen. Se bifogade bilder nedan!

Nu har arten äntligen fått ett artnamn Sorbus ulleungensis genom ett omfattande arbete av några sydkoreanska botanister (Chang & Gil 2014). Chang, C.S., Gil, H.Y. 2014. Sorbus ulleungensis a New Endemic Species on Ulleung Island Korea. Harvard Papers in Botany 2014, BioOne.

Det är mycket glädjande. Bör noteras att Tors son Tor Nitzelius jr överlämnade detta supplement till mig då han hörde att jag skulle besöka Ulleung-do. Och det supplementet kom alltså i Dr. Changs hand. Samtidigt som jag själv har drivit upp rönnar från vår insamling 2010. Cirkeln är sluten efter 38 år!

Sista dagen passade vi på att ta en daglig turistbåt som i behagliga knop tog oss runt hela ön. Det bör noteras att det inte finns någon väg på öns östra del. Här kunde skådas basaltpelare som tornade upp sig som månraketer med en flora på toppen och utmed tvärbranta sidor.

Här följer bilder från vår tur på ön där vi hela tiden turligt nog undslapp regn och hårda vindar.

Dodong med omnejd

Berget Seongin Bong

Taeha

Norra Ulleung-do

Kusten runt Ulleung-do

Några glimtar från Pyongyang och Seoul

Trots 15 år sedan mitt besök i Nordkorea tycks tämligen litet ha skett i huvudstaden och på landsbygden. Av artiklar och bilder jag löpande följer har Pyongyang som den demokratiska republikens fönster mot omvärlden mest bestått i uppförande av nya skyskrapor, lyxhotell, gigantiska idrottsanläggningar, stora monument och varuhus. Något utmärkande är också att antalet bilar ökat men fortfarande i behaglig mängd, likt tidigt 1960-tals Stockholm. Pyongyang är eliternas stad. Ingen flyttar in där eller ens i dess utkant utan statens godkännande. Människorna är strama och reserverade. Här verkar landets nomenklatura. Och ett antal betrodda som får staden att fungera. De påpassar och är påpassade. På landsbygden är befolkningen mestadels mycket nyfiken.

Seoul är i dess centrum en myllrande stad med västvärldens affärskedjor jämte de koreanska och japanska konglomeraten. Unga människor går in och ut i skyskrapornas moderna affärslokaler blandat med rader av marknadsstånd som säljer allt. ’Absolut Allt’ tycks det. Tjänstemän i mörk kostym och dräkt vandrar ’en masse’ mellan kontor, lunchställen och tunnelbana. Också de upplevs strama till skillnad mot ungdomarna. Mitt i det larmande citylivet återfinns historiska trädgårdar med vaktavlösningar och parader och stora grupper, ofta något äldre som bedrev, som jag uppfattade, Chi gong. De ville fånga in till och med mig i det lugna rörelsemönstret.

Tunnelbanenätet i Seoul är mycket omfattande och sinnrikt. Kortfattad beskrivning: en stor ring genom stadens ytterkanter med en mängd enskilda linjer inom denna, likt ett hjul med ekrar. Det är lätt att komma till rätt station (ofta angiven med engelsk text) men det kan ta en timmes skillnad beroende på hur man åker. Antingen är man djärv nog och byter till en eker eller så tar man det säkra och följer hjulets alla stationer tills man är framme. Lite tid kan man då tjäna genom att åka i rätt riktning. Hur som helst det blir ofta en intressant och givande resa. Då Seoul hyser hälften av landets befolkning så duggar också busstationerna tätt utanför tunnelbaneringen. Där varje station närmast liknar Skanstulls busstation.