Loggbok

När familjen Ridderlöf flyttade från Lidingö till Stockholms innerstad 1988 byttes det moderna villaboendet och trädgårdsgrönskan mot en högborgerlig sekelskifteslägenhet utan hög traditionell komfort. Rum i fil med stuckaturer, 3,50 m i takhöjd, utsökt vackra kakelugnar, dekorativa dörröverstycken och träpaneler. Serveringsgång, isskåp och köksskåp i original med mera. Nästan allt från åren 1899 till 1901. Det blev vår nya innemiljö.

Gården däremot upplevdes som en sovjetisk kvarleva där tidens tand gjort sitt. Gråbeigea murar som flagnat av mot kvarterets övriga fastighetsmurar. Asfalt på hela gårdsytan utom två lanterniner som släppte ner ljus till källarplanets förutvarande segelmakeri. Numera enbart källarkontor. På murarnas väggar kunde spår skönjas från fasta soptunnor och inte mindre än 11 avträden. Dessa hade förstås avlägsnats vid en totalrenovering av fastigheten i mitten på 1970-talet. Åt gården gjordes inga förbättringar utom asfalteringen och att en rejäl piskställning fick inta ytan.

Nyinflyttade som vi var fanns det mycket att åtgärda i lägenheten. Dock utan några tidsförvanskade ingrepp. Efter några år när ett par damer, för övrigt de enda som använt piskställningen, flyttat från bostadsrättsföreningen tog vi itu med att försöka försköna gården. Vi tog in ett förslag på disposition och planteringar från ett landskapsarkitekt företag. Men vi ansåg det inte uppfylla föreningens behov och var därtill för kostsamt.

Istället gjorde vi det själva. Sten Ridderlöf fick ansvaret och började med att i studiesyfte besöka ett par andra föreningar som renoverat sina gårdar. Därpå kontrakterades forskningsledaren vid Alnarp Kenneth Lorentzon för valet och leverans av växterna utifrån Stens önskemål. Barbro & Sten svarade för designen och många starka armar hos föreningsmedlemmarna fick ta i och skruva ihop timmerstommarna, skottkärra in tonvis med jord och gödsel från lastbil på gatan till planteringsformarna på gården. Ett plåtslageri i huset konstruerade ingångsbågarna i armeringsjärn för klätterväxter och trädgårdsbelysning. Åtskilligt annat fanns förstås på agendan. Allt gick ganska fort och medlemmarna var väldigt nöjda med vad som åstadkommits och sina inte obetydliga insatser. Slutkostnaden blev ungefär hälften av det offererade förslaget, dubbelt så mycket växter som i offerten och inte minst – betydligt intressantare växter.

Efterhand har önskemål framförts om att gårdsytan borde få fler planteringslådor. Detta då många var förtjusta i det gröna rum som skapats och som används ganska flitigt under sommaren. Fler lådor byggdes när vi senare lade ut trädäck i det ”inre rummet” med sin sittgrupp och när bottenlägenheterna fick egna altaner på gården. De nya lådorna har blivit goda avskärmare.

Många i bostadsrättsföreningen har frågat efter en lista över de planterade växterna. De ser ju med egna ögon färgprakten under hösten eller t. ex de ofattbart stora, exotiska bladen hos junimagnolian eller rostvinet som klättrar på balkongräcket. Det förvånar inte när nya medlemmar kommer in i föreningen. Men även de som varit med längre vill gärna bli uppdaterade. De är uppenbart intresserade och nästan stolta trots att det finns en gammal lista. Men vi har ju ökat antalet planteringslådor från 7 till 11 och därmed fler exklusiviteter. Så här kommer den nya planteringslistan!

Så fort kylan slår till samlas vinterfåglarna vid Strömbron. Så även de människor som matar änderna och svanarna eller bara vill studera den stora fågelansamlingen där. Och läget är inte fel. Här mellan kungliga slottet i söder, Operakällaren i norr, Grand Hotell i öster och Riksdagshuset i väster forsar Mälarens vatten ut i Saltsjön. Nästan hur kallt det än blir och hur länge kylan än består är det alltid öppet vatten. Ibland det enda i Stockholms skärgård och Mälaren utom farlederna som trafikeras av färjorna till Finland och Estland. Men dessa rännor kan nattetid frysa till under de riktigt hårda vintrarna.

Ringmärkning

Jag har lång och ingående erfarenhet av denna miljö. 1958 började jag ringmärka sjöfåglarna för Stockholms Ornitologiska Förenings räkning och från och med 1960 som ringmärkare hos Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska Riksmuseet. Detta år centraliserades all ringmärkning i Sverige till Riksmuseet. Alltså även den som utfördes vid landets fågelstationer. Matningsflotten vid Strömbron nedanför Karl XII:s torg blev centrum för andfågelmärkningen i Stockholmstrakten.

Under 30 vintrar i följd tillbringade jag här de kallaste och snöigaste helgerna med syftet att ringmärka änder, svanar och trutar. Genom att slänga ut bröd på flotten lockade jag till mig änderna på en dryg meters håll. Därpå ett snabbt kast så var fågeln fångad. På det sättet ringmärktes de flesta svanarna och sothönsen. Och åtskilliga gråtrutar men de favoriserade ostkanter.

Sten ”SOE” Ridderlöf märker på lunchrasten Strömbron. Foto Stockholmstidningen 1962

Den effektivaste och mest spännande fångstmetoden var betydligt våtare och kylslagnare. Jag stod på huk eller knä vid flottkanten och kastade ut majs eller vetekorn som sakta sjönk. Intill flotten trängdes knölsvanarna i hopp om att komma åt maten. Och det gjorde de delvis. Men nu såg viggarna sin chans. Utanför den myllrande bården av svanar och gräsänder dök viggarna och virvlade förbi på en halvmeters djup och snappade åt sig ett och annat korn. Blixtsnabbt, vill jag nog påstå, drog jag med armen i vattnet och fick med fingrarna tag på någon fot. Genom att fåglarna fångades under ytan var deras tyngd och kraft lägre så ofta fiskade jag upp två viggar. Vid några tillfällen fyra fåglar samtidigt, två i vardera handen. Det kunde endast ske under de absolut kallaste dagarna och då det började skymma. Temperaturen var då sällan högre än – 10 °C. Trots den bitande kylan var ju vattnet varmare och spänningsmomentet högt. Detta och syftet var allt överskuggande för mig.

Bergand & vigg Stockholms Ström 7 januari 2016

Antal flygga fåglar märkta vid Stockholms vatten perioden 1960-1987

Under min Strömmen-era ringmärktes inalles cirka 4500 fåglar vari ingick rariteter som en juvenil vittrut (1967) och en juvenil ismås (1971). Ismåsen är fortfarande den enda märkta i Sverige. Dessa fångade jag med en enkel löpsnara med några lockande ostbitar mitt i ringen. Så här fördelar sig mina ringmärkta arter i övrigt.

Knölsvan 640
Gräsand 880
Vigg 1787
Storskrake 154
Sothöna 885

Ringmärkningsåterfynd

Naturligvis resulterade dessa långlivade och urbana fåglar i många återfynd. Både i närområdet men också långväga. Återfynden av knölsvanarna domineras av två områden. Under sommaren rapporterades de främst från Stockholms inre skärgård och sjöarna runt staden. På vintern kontrollerades de i Öresund eller vid Stockholms ström eller växelvis däremellan. Sothönsmärkningarna gav få reella återfynd. De flesta gjorde jag själv som kontroller något eller några år senare på märkplatsen. Sothönan jagas inte vilket också är en del av förklaringen.

Det gör däremot gräsand och vigg. Här är återfynden många. Strömmens gräsänder har ett brokigt utbredningsområde. Från Skansen, Lötsjön och Edsviken till Boden eller Vasa och Utsjoki i norra Finland. Något likartat gäller för storskrakeåterfynden. Innan mina specialmärkningar med ostkanter och långa ”målvaktskast” på flotten visste ingen varifrån vinterskrakarna kom. Men de visade sig att några härrörde från Stockholms yttre skärgård men de flesta rakt norrut. Avlägsna platser på bägge sidor om Bottenviken.

Särskilt riskfylld tycktes vårjakten på vigghannar vara på Åland. En ringmärkning under tidig april kunde resultera i återfynd någon vecka senare från holmarna där. Lite senare kom rapporterna från kustkommunerna runt Finska viken. Men huvudparten av viggarna, de som klarade sig, sträckte på bred front mot nordost. Hannarna först. Honorna någon vecka, tiodagar senare. Mot de vida områdena nära Ishavet. Runt flodmynningarna på bägge sidor om Ural. Men inte så sällan hade viggarna sin hemvist i det finska sjösystemet eller i Karelen. Här redovisas en manuell återfyndskarta jag gjorde 1976 med de återfynd som då hade inkommit.

Karta över återfynd av på Strömmen ringmärkta viggar fram till 1976

Det som nu beskrivits får hänföras till mitt påstående ”lång erfarenhet”. Under ”ingående erfarenhet” vill jag kort nämna ett par episoder, bägge rörande sothönsfångst. Denna fågelart gör sällan misstag. Sothönan är ytterst vaksam och iakttar exakt säkerhetsavstånd när den spatserar på matningsflotten. Den lär sig hur långt eller nära inpå jag kan fånga den. Alltså måste jag göra extraordinära kast. Det brukar gå bra särskilt om någon svanrygg skymmer dess skarpa blick. Men vid två tillfällen spelade underlaget ett spratt. En vinter kastade jag mig och lyckades greppa en stor sothönshanne. Bravo! Men vad jag inte noterat var den blankis under halmen som Stockholms parkförvaltning byter ut med jämna mellanrum. Med stadigt tag om hönan hann jag tänka ”DJÄVLAR” samtidigt som jag snyggt och prydligt gled ut i Strömmen. Sothönan blev märkt och jag lyckades ta mig upp och senare hem. Sjöblöt fick jag lift med en polisbil då ingen taxi ville ta upp mig.

Den andra gången var inte bättre! Återigen ett långt kast. Det började bli mörkt och koncentrationen inte den bästa. Nu glider jag inte ut mot vattnet utan mot ett traktordäck som skiljer flotten och kajen. Med hög fart far jag in med näsan före i däcket. Jag bryter näsbenet. Fågeln märks och jag tar spårvagnen till Södersjukhuset efter byte vid Slussen. Där sitter vi 4-5 personer på någon slags skadeakut och väntar på vård. Min näsa pekade åt ena hållet, svullnade snabbt och gjorde ont. De andra hade samma problem. Någon hade kompletterat utseendet med ett igenmurat öga. Väl inne hos läkaren nödgades denne förstås fråga ”Hur gick det till”. Jag svarade sanningsenligt. Men det var lördagkväll på Söder. Han log och nickade. Tvivel i blicken. Särskilt som jag hade redigt med fågelskit på rocken.

Åtskilliga år efter det led jag av att jag tyckte min näsa hade blivit ful. För stor näsrot. Nuförtiden, då min manliga fåfänga dämpats, går jag främst miste om flera snygga glasögonmodeller. De hamnar för högt på näsan.

Det här är uppgifter som har bortåt 50 år på nacken. Totalantalet fåglar är ingen större skillnad mot nu. Inte heller vilka arter som uppträder på Stockholms vatten. Efter idog ringmärkning vet vi nu för tiden varifrån de kommer och hur gamla de blir. Och ganska mycket om flyttningsvägarna.

Vintern 2016 känns bister, när detta skrivs, bidrar med några arter som sällan eller aldrig skådades förr. Här ges några smakprov.

Sångsvan (Cygnus cygnus) – en svensk framgångssaga

Som bilderna visar huserar en familj om två adulta och fyra juvenila vid matningsflotten. De rensar rent från andra fåglar i deras närhet. Från gråsparvar, kajor, skrattmåsar, gråtrutar till alla änder särskilt vid flottkanten där maten läggs ut. Med stor självklarhet och fullständigt respektlöst angriper till och med årsungarna adulta knölsvanshannar som nogsamt viker undan. Att de är dominanta är en mild underdrift. Men det beteendet har gynnat sångsvanen särskilt som deras skygghet för människor avtagit. En lyckosam strategi.

Att vi nu ser sångsvan mitt i Stockholm speglar den framgångssaga arten visar prov på. Under 1920-talet fram till andra världskriget fanns det bara ett tjugotal par i hela Sverige och då endast som häckande på svårtillgängliga myrar längst uppe i norr. Hänsynslös jakt hade bidragit till decimeringen. I Finland var läget än värre. På 1950-talet var den nästan utdöd. Efter fridlysningar och ändrat beteende började stammen växa och häckar idag i alla landskap, även i sjöar och dammar nära bebyggelse. Den skygga ödemarksfågeln från Lappland konkurrerar nu med framgång med knölsvansparen på nästan alla inlandslokaler av typen mindre sjöar och träsk. Sångsvanen föredrar grunda, vegetationsrika vatten med god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen. Endast i skärgårdsmiljön är den inte etablerad. Där har knölsvanarna åtminstone än så länge en säker reträttplats.

Hur kan expansionen gå till? Isbladskärret på södra Djurgården våren och försommaren 2015 är belysande.

Sedan flera år häckar här ett knölsvanspar. De får årligen ut ungar. Den centralt belägna häckningsplatsen har lärt svanarna att hävda sig väl mot människor, hundar, rävar med flera. Ett tufft och resolut par. Men redan under den tidiga våren (som var mild och snöfri 2015) dök ett sångsvanspar upp i reviret. De körde bort knölsvanarna som påbörjat boförberedelserna. Intensiva fejder utbröt där respektive par lyckades av och an hävda reviret. Inte bara timmar utan flera dagar i sträck. Till slut förmådde knölsvanarna skrida till häckning då sångsvanarna försvann. Men häckningen misslyckades.

Det är troligt att sångsvansparet fann en lämplig häckningsplats. Förmodligen ytterst stadsnära. Kanske är det denna svanfamilj som vi nu finner på Strömmen. Och kanske låter knölsvansparet sig också matas vid flotten. Men denna vinter utan ungar.

För mänskliga ögon kan det tyckas finnas gott om plats för både knölsvanar och sångsvanar ute i landskapet. Men så är det inte. Konkurrensen är som framgått knivskarp. Här har sångsvanen varit särskilt lyckosam de senaste decennierna.

Sedan 1969 är sångsvanen en sörmländsk häckfågel. Efter den första häckningen i Bysjön, Kolmården har arten ökat och spritt sig vidare i landskapet. 1974 noterades första häckningen i Uppland. Pionjärerna etablerade sig på tämligen ödsliga, norrlandslika lokaler. Nu accepteras urbana småvatten av typen Långängssjön på Lidingö, Angarnsjöängen i Vallentuna eller Solbergasjön vid Skärgårdsstad i Österåker.

Såvitt jag vet finns det ingen aktuell uppgift om hur många par som häckar i Sverige. Vid den senaste rikstäckande häckfågelinventeringen år 1997 beräknades den svenska populationen uppgå till 3 800 etablerade par och arten häckade då i samtliga svenska län. Senare uppgifter nämner drygt 5000 par i landet. Som utvecklingen skett den senaste 10-årsperioden tror jag att även det är en underskattning. I Finland anses beståndet numera vara 5000-7000 par. Sångsvanen är Finlands nationalfågel, liksom landskapsfågel för Norrbotten.

Sångsvan – näbbmönster och svanhybrider

Den allt tätare kontakten under häckningstid mellan knölsvan och sångsvan har sällsynt resulterat i att de två arterna hybridiserat. Jag har själv (ännu) inte kommit i kontakt med sådana hybrider.

På hemsidor som http://www.ointres.se/knolsvan.htm beskrivs karaktärerna för både föräldrakombinationen sångsvanshona x knölsvanshane och knölsvanshona x sångsvanshane. Som väntat överensstämmer respektive hybridavkomma mest med sin moder. Men särskilt hybriden (sångsvanshona x knölsvanshane) är utseendemässigt så pass avvikande från de båda arterna att fältbestämning inte bör vara svårt, medan exempelvis juvenil hybrid (knölsvanshona x sångsvanshane) är i de närmaste identisk med knölsvan i samma dräkt. De främsta diagnostiska karaktärerna är förstås näbbens form och färg. Hur den håller halsen, storleken och lätet är också avslöjande förutom detaljer i fjäderdräkten i olika åldersstadier.

I en undersökning av mindre sångsvanens häckningsbiologi i europeiska Ryssland utförd av ryska, holländska och brittiska forskare ges en utmärkt översikt om vad vi idag vet om den mindre sångsvanen (Cygnus columbianus bewickii), den minst kända av våra svanar.

8000 individer av det arktiska västryska beståndet följdes under deras övervintring i Slimbridge, Gloucestershire och Welney, Norfolk i England. Individerna kunde identifieras genom variationer i deras gula och svarta näbbteckningar. Identifikationen säkerställdes genom att 2000 av fåglarna märktes med färgringar som kunde avläsas på avstånd upp till 200 meter. Observationerna visade bland annat att fåglarna var mycket traditionsbundna och att samma individer år efter år återvänder till samma övervintringsplats tillsammans med sin partner och sin avkomma. Svanarna visade sig vara mycket långlivade. 40 fåglar uppnådde minst 20 års ålder och tre individer blev minst 26 år gamla. Långtidsstudien i denna rapport visar att häckningsframgången förbättrades ju längre parförhållandet varade. Reproduktionen under längre tid påverkades också av storleken på hanen. Ju större hane desto mer framgångrik vid dispyter om föda och häckningsrevir. Vinterobservationerna i England och Holland utvidgades med omfattande fältstudier på den ryska tundran för att se vilka faktorer som påverkar artens häckningsframgång. Häckande fåglar kontrollerades avseende ringar och deras näbbmönster antecknades för identifiering under senare år.

Bland mängder av andra data som framkom i den ytterst intressanta uppsatsen vill jag här uppmärksamma hur viktiga näbbmönstren är för att identifiera individerna hos mindre sångsvan. Till skillnad från sångsvanen överväger den svarta delen alltid över den gula. Men jag tror att med träning och noggrannhet kan vi se skillnader också på den vanliga sångsvanen. Nämnas bör att den äldsta svenska ringmärkta sångsvanen uppnått en ålder av 25 år och 1 månad. Då blev den dödad av hund.

Här visas näbbmönstret för tre individer i samma familj fotograferade på Strömmen nyårsaftonen 2015.

Referenser: Rees E.C. et al. 1993: International collaborative study of Bewick’s Swans nesting in the European Northeast of Russia. The Russian Journal of Ornithology

Vitkindad gås (Branta leucopsis) – dess spridning utanför ryska Arktis

Stockholm med omnejd hyser en stor population av häckande vitkindad gås.

Historien har sitt ursprung i vingklippta individer på Skansen som anpassade sig väl på de klippta gräsytorna och fågeldammarna vid Bollnästorget. Flera par fick årligen gässlingar och lät sig villigt matas vid torgets marknadsstånd. Häckning skedde på de omgivande landskapsstugornas grästak. Redan i mitten på 1960-talet kunde jag varje år i slutet på sommaren se en flock på minst 100 individer, adulta och årsungar, invid dammarna. De flyttade under hösten då djurskötarna på Skansen sedan flera år upphört med all form av vingklippning. Under högvintern stannade endast några få gäss kvar vid de allt som oftast igenfrusna dammarna. På våren återkom gässen utan minsta skygghet och skred i slutet på maj till häckning på hustaken. Bara något år senare konstaterades häckning utanför Skansenområdet på södra Djurgården och samtidigt uppstod en koloni på Fjäderholmarna. Betande fåglar kunde sommartid ses i slutet på 60-talet vid Blockhusudden och Mölnaängen på Lidingö. Efterhand rörde det sig om flera hundra individer, på 1970-talet uppskattar jag dem till närmare något tusental. Denna epokbildande utveckling kunde jag följa på plats då jag varje vecka under cirka 10 års tid spelade i Skansenorkestern, övade och bytte om i Bollnäsgården. Ofta tog jag därefter promenader på Djurgården, gärna i området runt Waldemarsudde.

Det är ingen tvekan om att den friflygande, efterhand ansenliga Skansen/Djurgårds-populationen haft betydelse för artens häckningsframgång i Stockholmsområdet och bidragit med tillskott till den koloni som uppkom på Gotland under tidigt 1970-tal. Cirka tio år senare etablerades kolonier på Öland och Ösel i Estland. Vid den tidpunkten upplevdes arten ha skapat en disjunkt utbredning. Dels det ursprungliga arktiska beståndet vid Barents hav i Ryssland, dels det nya Östersjöbeståndet. Genetiska studier visar att dessa populationer har samma ursprung. De övervintrar i Tyskland och Holland men vid stränga vintrar också i Frankrike. En annan västligare gåspopulation övervintrar på de Brittiska öarna och har sin hemvist på östra Grönland och Island/Spetsbergen.

En viktig orsak till den snabba expansionen av häckande par på öar i Östersjön beror på att kullstorleken där är både större och att fler ungar lyckas blir flygga. Kortare energibesparande höst- och vårflyttningar, längre häckningssäsong och jaktförbud har här gynnat arten i förhållande till individer från de arktiska häckningsplatserna.

Under 1990-talet fortsätter expansionen utifrån samma förklaringsgrunder. Då uppkommer nya kolonier utmed Finlands södra kust som i Åbo, Helsingfors och Kotka. Även här antas Skansengässen och fåglar från Helsingfors zoo till en del vara förklaringen. I Danmark uppstår en koloni på ön Saltholm som snabbt växer till. Ursprunget tros härröra från dels Malmös parker, dels Östersjöbeståndet. Ungefär samtidigt koloniseras västra Tyskland, främst vid kusten.

Tidigt 1980-tal iakttogs de första häckande paren i de holländska deltaområdena vid Zeeland och Zuid-Holland. Ursprunget är oklart men sannolikt rör det sig om både vilda och uppfödda fåglar. I den miljön hade de minst samma häckningsfördelar som Östersjöpopulationen. Antalet häckande par ökade därför snabbt. År 2005 beräknades de till närmare 6000 par. De är lika många par som då häckade på Gotland och Öland. Sammantaget var nu den summerade svenska och holländska populationen lika stor som hela den ursprungliga ryska. En betydande förskjutning hade emellertid skett från enbart arktiska häckningar till en bred korridor av kolonivisa häckningar utmed kusterna till vinterkvarteren. Ett underskattat inslag som återkommer på flera håll är de urbana gässens betydelse för denna utveckling. Här tillförs individer även från inlandslokaler som kolonin i Lahti.

Av ringmärkningsåterfynd kan konstateras att det sker ett omfattande utbyte av individer mellan de olika populationerna. Återfynd av till exempel i Holland ringmärkta ungar har senare befunnits häckande på Kolguev-ön i Petjorahavet. Så sker även i motsatt riktning. Förklaringen är att efter parbildning i vinterkvarteret bestämmer honan häckningsorten. Denna hemortstrygghet gäller framöver då paren lever strikt monogamt. Det betyder att ett lugnt promenerande par med ungar som låter sig matas på Djurgården kan hanen lika väl vara född vid Ishavet, en holländsk polder eller på Laus holmar på Gotland. Deras oskygga beteende bidrar till denna flexibilitet. Liksom det skydd en kolonibildning skapar.

Från toppnoteringen år 2005 har både den svenska och holländska populationen minskat påtagligt. I någon mån har det motverkats i Sverige genom att de vitkindade gässen etablerat sig som häckfågel längs stora delar av kusten samt i vissa insjöar. Däremot har de för arten viktiga kolonierna på Gotland och Öland reducerats dramatiskt från tidigare cirka 5000 par till drygt 1000 år 2015. Här finns det plats att utförligt förklara detta tapp! Räv, skyddsjakt eller vad?

Mindre totalpåverkan tjänar nästa exempel. På skären runt Svartlöga i Stockholms norra skärgård har vitkindade gäss försökt och i enstaka fall lyckats häcka sedan 10 år tillbaka. Jag har förväntat mig se en kolonisering då det finns lämpliga biotoper för både häckning och bete. Men så har inte skett. Både gråtrut- och havstrutsstammen har gått kraftigt tillbaka samtidigt som räv och mink hålls efter kontinuerligt. Så här tror jag inte förklaringen finns att hämta. Istället misstänker jag huvudorsaken vara predation av havsörn då flera par jagar reguljärt i den här delen av skärgården. Till och med grågässen och kanadagässen, som i övrigt utvecklats starkt, verkar på sistone inte öka, möjligen tvärtom.

Trots dessa signaler uppskattas Östersjöpopulationen i sin helhet till omkring 25.000 individer 2015. Det är onekligen en framgångsrik utveckling sedan början på 1970-talet.

Referenser: N. Feige et al. 2008: New established breeding sites of the Barnacle Goose in North-western Europe; Larsson, Kjell. 2015: Antal häckande par av vitkindad gås på Gotland och Öland, Linnéuniversitet, Artpresentationer Svenska Jägareförbundet.

Gåshybriden – kanadagås x vitkindad gås

Andfåglar bildar oftare än många andra ordningar blandpar vilket kan resultera i hybrider. På Stockholms vatten har jag vintertid träffat på två olika gåsföreningar. Vårvintern 2013 såg jag två ungfåglar simma vid Skeppsholmsbron som uppenbart var hybriden grågås x kanadagås. Jag uppmärksammade dem först genom lätet som jag inte kände igen. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig och inga anteckningar gjordes heller. Enda trösten: Det var nog inte sista gången.

Tämligen ofta tycks hybriden vitkindad gås x kanadagås rapporteras från olika fågellokaler i Sverige. Det är en mindre gås som vanligen gör sällskap med flockar av rena vitkindade gäss. På Stockholms Ström, i januari 2016, kan två kullsyskon iakttas vid matningsflotten som med stor sannolikhet är hybriden kanadagås x vitkindad gås (Branta canadensis x Branta leucopsis). Storleken och färgteckningen påminner mest om kanadagås vilket indikerar att modern är kanadagås och att fadern vitkindad gås. Den senare har gett avtryck i form av ett mindre huvud, smalare och kortare hals och en vitaktig panna. Det andra kullsyskonet hade också intermediära drag men än mer påminnande om kanadagås. Ännu har jag inte hört något läte från någon av fåglarna.

Hybriden kanadagås x vitkindad gås Stockholms ström 7 januari 2016

Mandarinand (Aix galericulata) – asiatisk art på frammarsch i Europa

Som omväxling brukar jag skicka lite fågelbilder till mina närmaste dendrologvänner när jag tycker mig ha något att visa. När rhododendronspecialisten, som även är fågelintresserad, svarade och ställde frågan: ”Det var väldigt fina bilder. Är populationen av mandarinand växande i våra trakter?”

Efter research och grävande i egna anteckningar svarade jag per mejl så här:

Det dyker upp en och annan mandarinand lite här och var i Sverige. T o m långt norrut. De kan vara synliga under ett par, tre år på platsen, oftast vintertid. Nästan alltid ensamma individer. Och naturligtvis rapporteras mest hannarna. Häckning har förekommit i Sverige, bl a utanför Strängnäs och i Uppland. Men några stationära lokala populationer känner jag inte till. Dock har vissa små ansamlingar (upp till som högst 25-35 individer) noterats från Ängelholmstrakten och Borås. Där har mandarinänder för flera år sedan smitit från voljärer. På Fyn vid Odense Å har arten häckat regelbundet sedan år 2000. Annars är föregångslandet liksom hortikulturen Storbritannien. Någon gång vid sekelskiftet inventerade man arten i England och Skottland. Lågt räknat kom man fram till cirka 7000 fritt häckande par. Vid den tidpunkten bedömdes den brittiska populationen motsvara nästan ⅓ av artens hela bestånd. Detta då mandarinanden i sitt naturliga utbredningsområde i Nordostasien missgynnats av skogsskövling/försvunna småvatten och jakt (inte minst i Nordkorea) var de europeiska bestånden viktiga. Länder på kontinenten med många herresäten och parker/arboreta har likt England stabila bestånd av mandarinand. Typ Holland (Arnhem), Belgien, Tyskland (Berlin-området) och Schweiz. Men nyare beståndssiffror från Japan och Korea pekar på att antalet par inom de ursprungliga och utvidgade häckningsområdena varit underskattade. Arten som sådan är inte hotad. Men populationen växer inte, kanske minskar den något.

Mandarinand adult hanne Strömbron Stockholm 4 januari 2016

Hur är utsikterna för Sverige? De borde vara goda att etablera en fast population. Mandarinanden är trots sitt exotiska utseende ingen vek art. I nordöstra Kina, delar av ryska Fjärran Östern innefattande södra Sachalin samt japanska Hokkaido är både klimat och vegetation tämligen likartade vårt. De tål snöstorm och eländiga förhållanden men flyttar om så behövs om hösten till Sydkina respektive södra Japan. Trots att jag varit i dessa krokar (häckningsområdena) flera gånger har jag aldrig sett en mandarinand. Jag kan inte minnas ha sett någon individ ens i de japanska trädgårdar jag besökt. Så chansen är större att påträffa dem i något småvatten i Europa än i nordostasien. Att de dyker upp i Enköping, Nälden, Sveg, Pildammsparken eller i Stockholm är inte märkligt. Och jag tror inte de i första hand är parkrymlingar utan avkommor från de frilevande, självreproducerande stammarna i Europa. Då de har goda vingar är det en sinkadus om de behagar dyka upp i Skottland eller Nälden, i Berlin eller Malmö. En ringmärkt mandarinand i Arnhem hittades senare slagen av rovfågel utanför Trondheim. Ett liknande utbyte har skett mellan Odense och Berlin. Att de som många tidningar tror skulle ha felflugit från Kina, Korea eller Japan är högst osannolikt. Ju flera spontana eu-migranter som finner skyddande småvatten som Vattenparken i Enköping, desto säkrare har vi en ny permanent invandrare. Bilden från Trewidden Garden i Cornwall är en lämplig häckningslokal. Att våra enahanda skogs- och jordbruk nu ges lite bidrag för att meandra diken till åar och småvatten ökar chanserna till att denna vackra fågel slår sig ner här. Liksom att allt fler samhällen och personer skapar egna woodlands med dammar, små eller stora. Bland en del gamla ornitologer finns det en avog, nästan rasistisk inställning som om att denna art är främmande i vår fauna och borde försvinna. Åtminstone inte räknas. Jag menar det är hög tid till mental korrigering. Mandarinanden har tagit 275 år på sig att i maklig takt etablera sig i Europa. Först som ett dekorativt damm-komplement likt guldfiskar till att vara försiktiga hålhäckare i träd nära mindre vatten. Detta europeiska bestånd har numera betydelse för arten som helhet. Jag både tror och hoppas att vi i Sverige lite mer allmänt får tillfälle att njuta av denna exotiska skepnad. Den kommer heller inte att ställa till mer oreda i vår natur än fasaner eller för den skull inhemska gräsänder.

Damm med jättegunnera Trewidden Garden Cornwall Storbritannien 28 april 2015

Ungefär samtidigt med mitt svar till kollegan tog jag kontakt med ArtDatabanken med frågan om de hade kännedom om några säkra, stabila häckningslokaler i Sverige eller annan information av betydelse beträffande artens svenska status.

Med vändande post fick jag i sammanfattning följande svar av Jonas Grahn.

Tyvärr har jag inte mycket att tillägga. Jag har själv funderat en del på frågan om den nu är etablerad, det finns (åtminstone vad jag känner till) ingen som sammanställt och analyserat nuläget på ett adekvat sätt. Precis som du skriver sker ju häckningar lite varstans, små bestånd finns nog lokalt bl a i Ängelholmstrakten där den ju funnits under lång tid. Det man kan fråga sig är om den någonstans är fast etablerad så att spridning sker därifrån. Mandarinand hybridiserar aldrig eller mycket sällan, ev. problem skulle väl vara konkurrens med knipa om bohål men det känns osannolikt.

SR 2016-01-18

Bilder på vinterfåglar på Stockholms Ström

Kalla vintrar samlas flera tusen änder och svanar vid Strömbron p g a daglig utfordring och att strömmen aldrig fryser till. Varje vinter brukar det alltid dyka upp några fågelrariteter. I år kan t ex skådas en ung bergand, 2 hybridgäss och en mandarinands hane för tredje året i följd. En sångsvansfamilj med 4 ungar dominerar matningsflotten med hugg och slag. Men mer kan komma för vintern har knappt börjat. Också människor träffas här med sina brödpåsar och njuter av skådespelet.

Klicka på kamerasymbolen för att se bilder

In a well-organized conference some 20 participants from Nordic arboreta discussed intensively the future of the organization. On our list were such crucial questions as targets, participations and financing of NAC. The Swedish delagates pointed out one important task among others to cooperate and inform each other. All are now aware of the serious diseases which occur to a number of important tree-species in the public room. In southern Scandinavia for example Dutch elm disease has killed nearly all older elms, the ash-dieback seriously hurts the population of ashes, bleeding canker on horse chestnut is a threat against the horse chestnut, box blight will reduce the use of boxwood in churchyards and other formal plantations as well as the climate warming will increase the spread of annosum root rot which is tremendously negative for the forest industry. In our arboreta and larger botanical gardens, where maybe a half million trees grow of different species and ages, we certainly find a suitable species alternative and/or hopefully a tree which is more resistent to a certain disease. It is an unbelievable and unique resource our societies do not fully use. Instead we have to collaborate more and systematize the registrations and increase our experiences. That will help our societies to find well-adapted trees for streets, parks and gardens and also increase the general biodiversity. After discussions we visited fine plantations in Kotka harbour, parks and arboreta in Helsinki and Mustila arboretum in Elimäki.

Klicka på kamerasymbolen för att se bilder

För tredje gången har ön hemsökts av vildsvin. I början på mars 2015 noterades färska spår av två individer. Trots att det är cirka 10 km till närmaste ö – Blidö – har de inga svårigheter att simma sådana sträckor. Under senvåren bildades en viltvårdsgrupp under ledning av Ludvig Åberg och Calle Mobach för att främst värna om ögruppens sjöfågelbestånd. Mink, räv men även vildsvin är effektiva “dammsugare” av ägg och ungar för samtliga markhäckande fåglar, också på de omgivande skären. Den 29 maj sköts en ung galt. Efter en kort tid försvann det andra djuret. Sannolikt simmade det vidare då det kände sig ensamt och oroat. Arboretum Lassas Hagar har liksom andra markägare blivit utsatt för betydande skador innan viltvårdsgruppen hann etablera sig. Som en del i viltvårdsgruppens idéer är en kollektiv grillfest för öborna på de vildsvin som skjuts.

Klicka på kamerasymbolen för att se bilderna.

Brev rörande ansökan om skyddsjakt

Läs här om Fågelexkursioner med barndomsvännen Roland Staav (PDF-fil).

Vi möts i Blidö kyrka för att ta farväl av vår gode vän sedan 35 år – Leif Beisland. Det är en sorgens dag. En stor förlust för familjen, systrarna med familjer, svartlögaborna, f.d. arbetskamrater och ”ordningen” på Svartlöga. Vi är alla där och många tårar fälls.

Men minnena av kompisen Leffe är starka och levande. Hur våra familjer gemensamt via Göteborg bilade till Jylland för att barnen skulle få besöka Legoland med mera och vi vuxna vandra ut till Skagens fyr för att skåda Skageraks och Kattegatts vågor brytas mot varandra. Ett underligt fenomen. Vi besökte självfallet Skagenmuséet men allra högst värderade Leffe tavlorna med hav inblandat. Som tur var de ganska många. Eller när vi skulle förlusta oss en långhelg i januari i Helsingfors. Året var 1987 och ordet svinkallt är i tamaste laget. Inte en stund över 25 minusgrader. Vi sprang mellan affärer och kaféer, inte för att handla utan för att skydda oss mot kylan. Någon akvavit – helt i maritim anda – fick det väl bli för att hålla ångan uppe, medan Leffe spetsade in sig på Siljas smörgårdsbord och då särskilt ål i alla former. Njöts och värderades av den ålafiskare han var. När vi anlände till Värtaterminalen hade motorblocket i vår illgröna Ford Fiesta frusit sönder. Den kloke Leffe skulle aldrig göra en sådan tabbe.

Annars var utlandsresor inte hans passion. Jobbresorna inom Sverige fick räcka mer än väl. Svartlöga överglänste det mesta, barnfödd som han var på ön. Han och hans genomrara mor kom att bli inkörsporten för vårt liv på Svartlöga. Under de sju år vi hyrde en knappt 14 kvm stuga av dem fick vi en ordentlig inblick i öns dåtid och nutid. Mamma Märta, född Södergren och öbo i flera generationer, svarade tålmodigt på alla mina frågor rörande släkter, ägarförhållanden, bruksmetoder, fisket, vilka fruktträd gårdarna planterat, fågelflyttning i gamla tider. Med mera. Jag fick till och med kopiera gamla arvskiften och andra myndighetshandlingar, några andra var ju inte intresserade ansåg Märta.

Leffes handlande präglades mer av nutiden, de gamla traditionerna var ändå befästa i hans inre. I en brytningstid på 1970-talet, när stora byggnadsplaner svepte över Stockholms skärgårdsöar och kuster, bildades en bevarandegrupp för Svartlöga ledd av skärgårdskännaren, tillika docenten och öbon Bertil Hedenstierna. När viktiga delsegrar vunnits, bl.a. endast 19 nya tomter istället för redan tidigare nedprutade 150 stycken trädde Leffe fram som ordförande i en nybildad samfällighetsförening för öns hemmansägare. Den fortsatte bevaranderollen med bravur. Ingen fråga var för liten eller för stor om den på något sätt kunde hota Svarlögas traditioner, bebyggelse eller säregna natur. Med obändig kraft och tålamod skulle det försvaras.

I mer än 15 år kamperade vi ihop i styrelsen. Han, den självklare ordföranden. Jag sekonderade honom under en lång följd av år som kassör och sekreterare. Insåg då vilken utomordentligt svår roll han påtagit sig och hur mycket energi och tid han ägnade för att informera myndigheterna för öns bästa och för den skull också nytillkomna stockholmare. Eller ”nollåttor” om de inte begrep bättre. Kort & gott: Leffe kom att bli den ultimata garanten för värnandet av Svartlögas kultur, från dåtid till nutid. Att upprätthålla den ordningen blir en svår uppgift för oss övriga!

Som permanentboende på Svartlöga har Calle Mobach möjlighet att nyttja viss rabatterad helikopterservice för inköp i stan av matvaror med mera. Har därvid bett honom att – i mån av tillfälle – fotografera byn och arboretet denna exeptionellt snörika och kalla vinter. Calle har gjort det vid två tillfällen, i slutet på januari och i mitten på mars. Bildkavalkad bifogas.

• Svartöga högvintern 2010

2010-01-08 FREDAG – 2010-01-21 TORSDAG

F.d. portugisisk koloni på den indiska halvöns sydvästra del. Delstat med tropiskt klimat och inte helt överbefolkad. Mest hinduer men några få procent kristna. Detta är vårt tredje besök. Först för 16 år sedan, därefter 2001. Har här firat två födelsedagar. Detta då det är himmelsk att byta vintermörker och isvallar i t.o.m. Stockholms innerstad mot längre dagar, flödande sol och bländande sandstränder. Dock med viss risk att få kokosnötter i huvudet. En rejäl vitamininjektion men naturligtvis utan intresse i jakten på nya plantor för arboretet.
På fjorton lediga dagar hinner man med en hel del. Här i Goa är det badlivet som dominerar. Under vintern befolkar utländska turister stränderna, därefter indierna. Och i det deltog vi i med lust, främst under ett parasoll. Vi gjorde utflykter och upptäckte vilket rikt fågelliv Goa kan erbjuda. Dels de stationära fåglarna, dels sträckfågeln från Centralasien och Europa bl.a. många strandpipararter. Detta utan att behöva förta sig i värmen. I album till höger redovisas våra fotoupplevelser i ett nötskal (kanske av kokos).
Men först några kommentarer och den utlovade kobran.
Många vi mötte tycktes återkomma år efter år till Goa. Och det är inte svårt att förstå. Indierna är mycket vänliga och lätta att umgås med och trevliga mot varandra. En annan, egen kultur som inte globaliseringen lyckats ta kål på och en prisnivå som är hanterbar. Vintervädret är som sagt ypperligt.
De flesta återvändande turisterna var dock sena i gamet, kom hit först en bit in på 2000-talet. Men vad har hänt sedan våra tidiga besök?
Egentligen inte mycket – vilket är tur! Något fler och bättre bilar, inte så många motorcyklister med hela familjen på fordonet. Lite magsäkrare mat, färre hårdföra försäljerskor på beacherna, aningen bättre vin och kraftigt växande salumarknader.
Mest påtagligt är invasionen av ryssar. Nu dominerar de totalt. 1994 stötte vi inte på någon. Då var det genomskinligt vita engelsmän med rediga tatueringar, ytterst vackra collegetjejer från USA (ofta aningen slitna av hippietillvaron), soldyrkare med minimala tygstycken, storögda skandinaver (som vi) och ett fåtal yoga-sökande varelser. Nu har de senare kategorierna ökat, dock mindre storögda medan amerikaner får man leta efter. Svenskar, finnar och britter sägs ha ett gott renommé här. Vi har väl internationaliserat oss, kan ta en inhemsk gin & tonic i hettan utan att falla ur ramen.
Tillbaka till kobran. Någonting har skett sedan våra tidigare besök. Då hittade man ormtjusare på varje marknad. Inte bara en utan flera. Kändes som att kryssa mellan flöjtspelande indier med flätade korgar där kobrorna gungade fram och tillbaka. Genom sin påtagliga ormskräck var detta en sann pina för Barbro att bana sig fram till Anjuna Market. Jag är inte särskilt begeistrad i ormar (allra helst om de kan spotta) men hade nog velat titta på åbäkena i alla fall. Åtminstone lite…
Därför skulle det bli ändring denna gång. De skulle också plåtas men inte en enda ormtjusare i sikte. De var kort sagt – puts weg! Några dagar senare, när jag var på väg till stranden, hördes ett par flöjttoner från en träddunge. Två unga män vinkade in mig och jag förstod att det var ormtjusning på gång. I dunklet ett par indiska kobror och en annan ganska fet orm som de tyckte jag skulle hålla i medan de spelade flöjt. Inte så värst kul, avböjde därför. Jag tog några kort och blev dessutom fotograferad. Så var det klart mot 90 rupier i betalning. Det foto där jag ser minst besvärad ut har jag lagt ut för påseende. Anade senare att naturvårdsorganisationer och andra krävt ändring på den här ormhanteringen. Dumt av mig att ge mig in på detta och därtill betala. Ett korkat tilltag!
En givande dagsutflykt med hyrd taxi företogs till östra Goa. Där besöktes nationalpark, elefantfarm och kryddmarknad. Särskilt en lekfull elefant var en stor personlig upplevelse! Se bilder.
Nationalparken hade flera intressanta inslag bl.a. vilda markattor och ett för södra Indien högt vattenfall. I den stora parken – Mollem National Park – där vi färdades med jeepar över flodfåror och på ytterst bristfälliga ”vägar” hade Goa Forest Department placerat ut några stora stenar med olika uppmaningar. Den för oss mest tilltalande löd: TREE PLANTING IS NOBLE DEED

Fotoalbum från Indienresan

• Beachlife
• Excursions
• Some birding