Sten Ridderlöf

Läs här om Fågelexkursioner med barndomsvännen Roland Staav (PDF-fil).

Vi möts i Blidö kyrka för att ta farväl av vår gode vän sedan 35 år – Leif Beisland. Det är en sorgens dag. En stor förlust för familjen, systrarna med familjer, svartlögaborna, f.d. arbetskamrater och ”ordningen” på Svartlöga. Vi är alla där och många tårar fälls.

Men minnena av kompisen Leffe är starka och levande. Hur våra familjer gemensamt via Göteborg bilade till Jylland för att barnen skulle få besöka Legoland med mera och vi vuxna vandra ut till Skagens fyr för att skåda Skageraks och Kattegatts vågor brytas mot varandra. Ett underligt fenomen. Vi besökte självfallet Skagenmuséet men allra högst värderade Leffe tavlorna med hav inblandat. Som tur var de ganska många. Eller när vi skulle förlusta oss en långhelg i januari i Helsingfors. Året var 1987 och ordet svinkallt är i tamaste laget. Inte en stund över 25 minusgrader. Vi sprang mellan affärer och kaféer, inte för att handla utan för att skydda oss mot kylan. Någon akvavit – helt i maritim anda – fick det väl bli för att hålla ångan uppe, medan Leffe spetsade in sig på Siljas smörgårdsbord och då särskilt ål i alla former. Njöts och värderades av den ålafiskare han var. När vi anlände till Värtaterminalen hade motorblocket i vår illgröna Ford Fiesta frusit sönder. Den kloke Leffe skulle aldrig göra en sådan tabbe.

Annars var utlandsresor inte hans passion. Jobbresorna inom Sverige fick räcka mer än väl. Svartlöga överglänste det mesta, barnfödd som han var på ön. Han och hans genomrara mor kom att bli inkörsporten för vårt liv på Svartlöga. Under de sju år vi hyrde en knappt 14 kvm stuga av dem fick vi en ordentlig inblick i öns dåtid och nutid. Mamma Märta, född Södergren och öbo i flera generationer, svarade tålmodigt på alla mina frågor rörande släkter, ägarförhållanden, bruksmetoder, fisket, vilka fruktträd gårdarna planterat, fågelflyttning i gamla tider. Med mera. Jag fick till och med kopiera gamla arvskiften och andra myndighetshandlingar, några andra var ju inte intresserade ansåg Märta.

Leffes handlande präglades mer av nutiden, de gamla traditionerna var ändå befästa i hans inre. I en brytningstid på 1970-talet, när stora byggnadsplaner svepte över Stockholms skärgårdsöar och kuster, bildades en bevarandegrupp för Svartlöga ledd av skärgårdskännaren, tillika docenten och öbon Bertil Hedenstierna. När viktiga delsegrar vunnits, bl.a. endast 19 nya tomter istället för redan tidigare nedprutade 150 stycken trädde Leffe fram som ordförande i en nybildad samfällighetsförening för öns hemmansägare. Den fortsatte bevaranderollen med bravur. Ingen fråga var för liten eller för stor om den på något sätt kunde hota Svarlögas traditioner, bebyggelse eller säregna natur. Med obändig kraft och tålamod skulle det försvaras.

I mer än 15 år kamperade vi ihop i styrelsen. Han, den självklare ordföranden. Jag sekonderade honom under en lång följd av år som kassör och sekreterare. Insåg då vilken utomordentligt svår roll han påtagit sig och hur mycket energi och tid han ägnade för att informera myndigheterna för öns bästa och för den skull också nytillkomna stockholmare. Eller ”nollåttor” om de inte begrep bättre. Kort & gott: Leffe kom att bli den ultimata garanten för värnandet av Svartlögas kultur, från dåtid till nutid. Att upprätthålla den ordningen blir en svår uppgift för oss övriga!

Som permanentboende på Svartlöga har Calle Mobach möjlighet att nyttja viss rabatterad helikopterservice för inköp i stan av matvaror med mera. Har därvid bett honom att – i mån av tillfälle – fotografera byn och arboretet denna exeptionellt snörika och kalla vinter. Calle har gjort det vid två tillfällen, i slutet på januari och i mitten på mars. Bildkavalkad bifogas.

• Svartöga högvintern 2010

2010-01-08 FREDAG – 2010-01-21 TORSDAG

F.d. portugisisk koloni på den indiska halvöns sydvästra del. Delstat med tropiskt klimat och inte helt överbefolkad. Mest hinduer men några få procent kristna. Detta är vårt tredje besök. Först för 16 år sedan, därefter 2001. Har här firat två födelsedagar. Detta då det är himmelsk att byta vintermörker och isvallar i t.o.m. Stockholms innerstad mot längre dagar, flödande sol och bländande sandstränder. Dock med viss risk att få kokosnötter i huvudet. En rejäl vitamininjektion men naturligtvis utan intresse i jakten på nya plantor för arboretet.
På fjorton lediga dagar hinner man med en hel del. Här i Goa är det badlivet som dominerar. Under vintern befolkar utländska turister stränderna, därefter indierna. Och i det deltog vi i med lust, främst under ett parasoll. Vi gjorde utflykter och upptäckte vilket rikt fågelliv Goa kan erbjuda. Dels de stationära fåglarna, dels sträckfågeln från Centralasien och Europa bl.a. många strandpipararter. Detta utan att behöva förta sig i värmen. I album till höger redovisas våra fotoupplevelser i ett nötskal (kanske av kokos).
Men först några kommentarer och den utlovade kobran.
Många vi mötte tycktes återkomma år efter år till Goa. Och det är inte svårt att förstå. Indierna är mycket vänliga och lätta att umgås med och trevliga mot varandra. En annan, egen kultur som inte globaliseringen lyckats ta kål på och en prisnivå som är hanterbar. Vintervädret är som sagt ypperligt.
De flesta återvändande turisterna var dock sena i gamet, kom hit först en bit in på 2000-talet. Men vad har hänt sedan våra tidiga besök?
Egentligen inte mycket – vilket är tur! Något fler och bättre bilar, inte så många motorcyklister med hela familjen på fordonet. Lite magsäkrare mat, färre hårdföra försäljerskor på beacherna, aningen bättre vin och kraftigt växande salumarknader.
Mest påtagligt är invasionen av ryssar. Nu dominerar de totalt. 1994 stötte vi inte på någon. Då var det genomskinligt vita engelsmän med rediga tatueringar, ytterst vackra collegetjejer från USA (ofta aningen slitna av hippietillvaron), soldyrkare med minimala tygstycken, storögda skandinaver (som vi) och ett fåtal yoga-sökande varelser. Nu har de senare kategorierna ökat, dock mindre storögda medan amerikaner får man leta efter. Svenskar, finnar och britter sägs ha ett gott renommé här. Vi har väl internationaliserat oss, kan ta en inhemsk gin & tonic i hettan utan att falla ur ramen.
Tillbaka till kobran. Någonting har skett sedan våra tidigare besök. Då hittade man ormtjusare på varje marknad. Inte bara en utan flera. Kändes som att kryssa mellan flöjtspelande indier med flätade korgar där kobrorna gungade fram och tillbaka. Genom sin påtagliga ormskräck var detta en sann pina för Barbro att bana sig fram till Anjuna Market. Jag är inte särskilt begeistrad i ormar (allra helst om de kan spotta) men hade nog velat titta på åbäkena i alla fall. Åtminstone lite…
Därför skulle det bli ändring denna gång. De skulle också plåtas men inte en enda ormtjusare i sikte. De var kort sagt – puts weg! Några dagar senare, när jag var på väg till stranden, hördes ett par flöjttoner från en träddunge. Två unga män vinkade in mig och jag förstod att det var ormtjusning på gång. I dunklet ett par indiska kobror och en annan ganska fet orm som de tyckte jag skulle hålla i medan de spelade flöjt. Inte så värst kul, avböjde därför. Jag tog några kort och blev dessutom fotograferad. Så var det klart mot 90 rupier i betalning. Det foto där jag ser minst besvärad ut har jag lagt ut för påseende. Anade senare att naturvårdsorganisationer och andra krävt ändring på den här ormhanteringen. Dumt av mig att ge mig in på detta och därtill betala. Ett korkat tilltag!
En givande dagsutflykt med hyrd taxi företogs till östra Goa. Där besöktes nationalpark, elefantfarm och kryddmarknad. Särskilt en lekfull elefant var en stor personlig upplevelse! Se bilder.
Nationalparken hade flera intressanta inslag bl.a. vilda markattor och ett för södra Indien högt vattenfall. I den stora parken – Mollem National Park – där vi färdades med jeepar över flodfåror och på ytterst bristfälliga ”vägar” hade Goa Forest Department placerat ut några stora stenar med olika uppmaningar. Den för oss mest tilltalande löd: TREE PLANTING IS NOBLE DEED

Fotoalbum från Indienresan

• Beachlife
• Excursions
• Some birding

Flygresan en upplevelse i sig

Mot sol & värme med Novair. Över det asiatiska Turkiet klarnar himlen upp. Med utsökt skärpa kan jag mot norr studera Kaukasus, snöklätt i morgonljus – en bergskedja på min önskebesökslista. Georgien, Azerbadjan, norra Iran. Verkligheten överensstämmer med kartbilden, skönt! Men först ett stopp däremellan, i Jerevan Armeniens huvudstad för tankning. En sömnig föga nyttjad flygplats. Kanske billigt flygbränsle i kristet land? Jerevan ligger i en dal. Nu utan snö men omgivande berg ser både mäktiga och kalla ut. Vitt, vitt, vitt men härligt vårljus. Redan i början på januari.
Därnere ligger Kaspiska havet, så stort med fartygscontainertrafik. In över Irans norra låglänta sandstränder med villor, småbyar och vattenreservoarer intill havet. Barmark. Mot öster flyger vi ut över en lång och smal halvö. Därifrån tror jag Magnus Ullman nyligen skrivit ett spännande fågelreportage i Vår Fågelvärld. Sedan försvinner Kaspiska havet och Irans höga berg tar vid.
Nu blir jag villrådig. Är det fortfarande Iran? Frågar flygvärdinnan men hon kan inte lämna något besked. Trots att jag nog kan kalla mig globetrotter har jag aldrig tidigare sett ett mer otillgängligt och ogästvänligt landskap. Sand och berg i dekorativa former som magman nyss flutet upp, men inte ett spår av mänsklig närvaro. Tittade noggrant i över en timme. På det hinner man långt med 800 km i timmen! Om talibaner klarar sig här unnar jag dem detta rike sterilare än månens yta. Sedan ut över ett disigt Arabiska sjön och landning i Goa 11 timmar efter starten från Arlanda. Framme samma datum men förlorat 4,5 timmar i tidsskillnad (noggranna engelsmän!). Flygresan var en stor behållning, en visuell lektion i geografi med flera platser jag gärna vill besöka.