Sten Ridderlöf

Demarkationslinjen vid Panmunjom sedd från Nordkorea 21 maj 2004

Att besöka att Koreahalvön idag ger upphov till omvälvande upplevelser. Jag har haft möjligheten att i modern tid besöka både norra och södra Korea och delar av dess övärld. Pyongyang – en direktstyrd och disciplinerad stad med cirka 3 miljoner invånare känns påfallande annorlunda än den larmande, ungdomsfixerade Seoul med tre gångers så många invånare i stadskärnan. Stor-Seoul tillhör världens megastäder med en befolkning runt 25 miljoner, ungefär lika många som hela Nordkoreas. Staden ligger endast 5 mil från den demilitariserade zonen (DMZ) på 38:e breddgraden. DMZ är ett fyra kilometer brett och 25 mil långt ingenmansland som förutom minor och annat sannolikt hyser en intressant flora och fauna. Särskilt i kustavsnitten.

Denna uppsats inriktar sig på att beskriva utforskningen av Koreas trädflora. Något bakåt i tiden men främst genom några nutida expeditioner. Efter mina resor här och var i världen och det jag upplevt i Koreas skogar och stränder vill jag slå ett slag för eller rent av propagera för ett besök här. Eftersom min sejour i Sydkorea varade runt en månad medan vistelsen i Nordkorea begränsade sig till drygt en vecka hann jag – och hade viss möjlighet – att ta del av mycket intressant särskilt i Sydkorea. I slutet på artikeln ger jag smakprov på livet och träden i Pyongyang och Seoul.

Alltsedan Tor G Nitzelius berättade om sin färd 1976 till den sydkoreanska ön Ullung-do i boken ’TRÄD i när och fjärran’ (1983) har detta resmål och för övrigt hela Sydkorea stått högt på den nordiska dendrologiska stjärnhimmeln.

Innan vi ger oss in i Sydkorea och specifikt Ullung-do med dess dendrologiska begivenheter är det värdefullt att något beröra det över tiden stora intresset för grannländernas flora. Kan vara bra att känna till då t ex deras varmtemperade flora i mångt och mycket återfinns i Korea men där i en härdigare tappning. Därtill, Ulleung-do med sitt isolerade läge i havet mellan det koreanska fastlandet och Japan har under årtusenden utvecklat åtskilliga endemer. Trädarter och underarter som i flera fall är extraordinärt dekorativa. Här följer viss historik och några nutida iakttagelser för fastlandskorea och Ulleung-do. Allt sett ur en växtsamlares perspektiv.

Den koreanska halvön har fått stå i skymundan för Kina och Japan för de tidiga plantjägarna. Detta då tonvikten var att finna nya växter för de europeiska och amerikanska trädgårdarnas och parkernas växande behov. Det rådde något av ett botanisk Klondike att forsla hem tonvis med nya dekorativa arter lämpliga för västvärldens publik medan härdighetsfrågor, särskilt för nordliga förhållanden, hade ringa prioritet.

Kina

Den legendariske föreståndaren Charles Spraque Sargent¹ för Arnold Arboretum i Boston sponsrade välkända växtjägare som Ernest Henry ”kinesen” Wilson, George Forrest med flera vilka framgångsrikt introducerade tusentals arter från Kinas klimatmilda provinser, främst sydvästra Yunnan.

Sargent vägledde även med fast hand några växtjägare till mer kylslagna områden. Mest framgångsrik anses den österrikiske amerikanen Joseph Rock vara som exkurerade i Tibet, nordvästra Yunnan, Sichuan och Gansu varifrån mängder med härdigt material insamlades. Bland annat bär två ornamentala växter hans namnepitet, Paeonia rockii och Sorbus ’Joseph Rock’. Vid hemkomsten fördelade Sargent ett antal nummer till skandinaviska institutioner, främst Bergianska trädgården i Stockholm och Botanisk Have i Köpenhamn av vilka flera lignoser fortfarande återfinns där, bland annat den spektakulära buskpionen Paeonia suffruticosa.

Harry Smith och David Hummel är två svenska botanister som också gjort insamlingar i norra Kina åren före och runt 1930. Växtmaterialen är för våra förhållanden särskilt värdefulla. Intressanta lignoser och rododendron finns att beskåda i Göteborgs och Uppsala botaniska trädgårdar samt i Bergianska. Några nummer förekommer även på den kommersiella marknaden.

Docenten i växtbiologi Harry Smith från Uppsala utförde tre stora expeditioner i bergsområdet mellan Chengdu-slätten och den tibetanska högplatån. Han hemförde flera tusen levande växter och mångdubbelt mer av herbarieark.

Expeditionsläkaren och forskningsresanden David Hummel, utsänd av Sven Hedin, verkade i dåvarande tibetanska kungariket Choni på gränsen mellan provinserna Gansu och Sichuan. Området ligger på sydsidan av de 5500 meter höga Min Shan bergen med dalgångar ner till Yangtseflodens nordligaste biflöde.

¹Charles Sprague Sargent was largely responsible not only for the establishment in Boston in 1872 of the Arnold Arboretum but also for its continuing growth and its reputation as a great botanical garden. An indefatigable tyrant who played many roles—administrator, fundraiser, scientist, explorer, and horticulturalist—his work in forestry, silviculture, and botanical institution-building did much to develop the disciplines of botany and horticulture in America“. (S.B. Sutton, 1970).

Sargent själv producerade några epokgörande verk om den amerikanska dendrofloran liksom ett om Japans [The Forest Flora of Japan (1894)].

Japan

Den andra stora förlovade floran – genomkorsades metodiskt av moderna växtforskare vid sidan de tidiga pionjärerna Carl Peter Thunberg, Engelbert Kaempfer och Philipp Franz von Siebold.

Tomitarô Makino – ’father of modern Japanese taxonomic botany’ dokumenterade och klassificerade 50 000 japanska taxa, namngav 2500 växter inkluderande beskrivning av 1000 nya arter i Makino’s Illustrated Flora of Japan vilken fortfarande används i utbildningen. Makino Botanical Garden, nära hans födelseort staden Kochi, på den sydliga huvudön Shikoku hyser ett stort antal av hans växtintroduktioner. Makino var inte bara Japans taxonomiska fader utan även pappa till 13 barn. Föreningen för Dendrologi och Parkvård (FDP) besökte trädgården den 27 oktober 2011.

Carl Johann Maximowicz var under sent 1800-tal en rysk ledande gestalt påminnande om Sargents roll men för Japan. Han verkade själv i dess södra och mellersta delar men knöt goda kontakter med yngre japaner som Tschonoski, Matsumara, Miyabe vilka rapporterade och insamlade växter och herbarieark för hans räkning. Lyckosamma västerlänningar var även engelsmännen John Gould Veitch och Charles Maries. Den franske missionären och växtsamlaren U. J. Faurie var mycket produktiv och organiserad och hade för nordiska förhållanden den goda egenskapen att han under lång tid verkade i norr, på Hokkaido och kusten söderut och därtill över till södra Korea.

E. H. Wilson tillbragte några månader varje år i både Kina och Japan men hans insamlingar får anses mer lyckosamma i Japan. Hans insamlingsrutter för att ta ett exempel. I april 1877 färdades och exkurerade han från Nagasaki via Kyoto, Kobe och Tokyo till Yokohama. Och följande månad en mer nordlig rutt genom Nikko och Sendai till Morioka och Aomori, besteg berget Hakkoda där han insamlade Abies mariesii innan överfarten till Hokkaido, Sapporo och Tokachi-dake. En rutt som är nog så passlig idag. FDP följde ungefär exkursionsmål 2011 utom till nordön Hokkaido.

Bertil Lindquist och Tor Nitzelius företog 1952 expedition till norra Japan, Honshu och Hokkaido för att samla in frömaterial med förmodade lämpliga provenienser till det landskapsarboretum som skulle anläggas i Göteborgs botaniska trädgård. De kommande försöksodlingarna visade att kollekter som insamlats på den mer nordligt belägna ön Hokkaido inte har någon god klimatanpassning till det sydvästsvenska klimatet ². Det är en intressant iakttagelse. Växtmaterial endast 25–30 mil nordost därifrån från ön Kunashir i Kurilerna har tvärtom visat sig vara mycket väl anpassat till östra Sverige och förmodligen mer än så (Sten Ridderlöf, 2021).

Korea – halvön

Har inte rönt samma uppmärksamhet som Kina och Japan i den moderna botaniska kartläggningen. De första utforskningarna skedde regionalt i Mongoliet, Manchuriet, norra Kina och norra Korea, ibland när botanister varit på väg till Japan. C.J. Maximowicz och andra ryssar från S:t Petersburg och Dorpat nuvarande Tartu blev pionjärerna. Den viktigaste att exkurera i Korea är V.L. Komarov som i nuvarande Nordkorea beskrev klöverlönn Acer triflorum, komarovlönn Acer tschonoskii ssp. koreanum och koreaklematis Clematis koreana.

Andra européer som med framgång botaniserade främst i söder var fransmännen Urban Faurie och J. Taquet. Den tyske amiralen baron B.A. von Schlippenbach kommenderade 1854 i land en grupp, förmodligen besättningsmän, att samla växter i närheten av Wonsan, en hamnstad vid Japanska havet. Där har ”den store efterträdaren” Kim Jong-un numera sin sommarbostad och där finns en av Nordkoreas få (troligen två) botaniska trädgårdar. Baronens insats har förärats det vetenskapliga namnet för en av våra vackraste och härdiga buskar nämligen – koreansk azalea Rhododendron schlippenbachii.

En mindre grupp ur FDP besökte 2004 Wonsan, dess botaniska trädgård och omgivningarna i Diamantbergen längst i söder. Gruppen fick förmånen att göra tre längre utflykter i naturen i det hårt kontrollerade Nordkorea under åtta dagar i maj. Utflykterna gick till sydost, till sydväst och mot norr med Pyongyang som centrum.

Åter till historiken. Under den japanska ockupationen (1910–1945) verkade flera japaner i Korea.

Den flitigaste var T. Nakai, botanist och taxonom som exkurerade i både norra och södra delen förutom i sitt hemland Japan. Han är i den internationella namndatabasen noterad för drygt 4700 beskrivna växtnamn. Några av hans välkända upptäckter från Korea är koreansk tuja Thuja koraiensis, den sällsynta endemen vinterbuske Abeliophyllum distichum och tidig forsythia Forsythia ovata som har en liten utbredning i centrala Korea. Arten upptäcktes parallellt av de två kända växtjägarna E.H. Wilson och Nakai själv som ovetandes om varandra genomkorsade Kümgangsan eller Diamantbergen i nuvarande sydöstra Nordkorea vid samma tidpunkt, 1917.

Av förståeliga skäl låg den naturvetenskapliga verksamheten nere under andra världskriget. Då japanerna förlorade kriget måste de japanerna forskarna lämna landet. Det efterföljande Koreakriget 1950–53 och ett uppblossat kallt krig fördröjde återuppbyggnaden i två länder – Nordkorea och Sydkorea med diametralt skilda inriktningar och regimer. Inte nog med omfattade krigsskador i bebyggelse, industri och hamnar med mera förödde kriget hela landskapet. Bombardemang och arméer som böljade fram och tillbaka beroende på krigslyckan formligen grusade terrängen. På grund av efterföljande jorderosioner var intet sig likt. De högre, oftast heliga bergen i både norr och söder, var delvist förskonade. De är numera vanligen nationalparker med en äldre diversifierad flora. Ett framgångsrikt beskogningsarbete har genomförts i Sydkorea. Sedan efterkrigstiden har landets skogsareal ökat från 15 till 65 procent. För Nordkoreas natur, som inte fullt ut var lika förstörd, har det snarare skett en tillbakagång. Odlingsmarken har dock ökat, men erosionen oroar.

Det är svårt att förbigå Koreakrigets fasligheter då de i viss mån fortfarande påverkar naturen men i än högre utsträckning hur bilden av koreanerna i norr ser på varandra. Bilderna i texten finns utställda på centralt torg i Seoul för att informera dagens unga befolkning och påminna de äldre om kriget.

Rhododendron brachycarpum ssp. tigerstedtii – på svenska namnsatt tigerstedtii-rododendron, på finlandssvenska mustilarododendron – anses allmänt vara världens härdigaste rododendron. Har tålt 45 minusgrader. Det är storvuxen buske upp till 7 meter med mörkt gröna, blänkande och stora blad. Blommorna är öppet klockformade, vita med bruna fläckar och slår ut i blom i början av juni. Förundrad över köldtoleransen öppnade denna rododendron mina ögon både för en stor, vitblommande vintergrön buske och dess härkomst i Nordkoreas bergsområden. Vid besök tidigt 90-tal i Mustila Arboretum i sydöstra Finland fick jag veta att arboretet och finska skogsforskningsinstitutet erhållit frö från växtens naturliga hemvist 1931 vilken sägs vara i Posan nordöstra i Nordkorea. Tigerstedtii-rododendron har använts i storskaliga hybridiseringsförsök i Finland som resulterat i åtskilliga dekorativa hybrider som saluförs på den internationella marknaden, t ex Rhododendron ’P.M.A. Tigerstedt’, ’Elviira’, ’Helsinki University’ och ’St Michel’.

Max. Hagman Finland ledde ”The Nordic Arboretum Expedition to South Korea 1976”. Svensk deltagare under insamlingen i september var Tomas Lagerström. Flera intressanta rapporter har presenterats som den officiella av Hagmans penna 1978 och några artiklar av Lagerström i Lustgården 2015, 2016 och 2019.

Inriktningen för en gemensam nordisk expedition till Korea tedde sig helt naturlig, eller för att citera Hagman i rapportens inledning.

Korea har sedan länge varit av intresse för dendrologer. Halvön har en mycket rik flora trots det faktum att dess klimat är mer strängt än det närliggande Japan. Redan E.H. Wilson (1928) påpekade att koreanska plantor är bäst anpassade för trädgårdar där det råder ett strängt klimat därför att de trivs i det kontinentala klimat de kommer från. 

Den officiella 100-sidiga rapporten är den första och mest omfattande jag har sett som beskriver trädfloran och dess utbredning på den koreanska halvön. Vid planeringen var tanken att göra insamlingar från norr till söder, dvs från den manchuriska gränsen till ön Cheju-do i söder. Denna ambition grusades då Nordkorea tillät endast en person (M. H.) att besöka tre avgränsade områden Pyongyang, Wonsan och södra Kumgang-san. Expeditionen fick således nöja sig med Sydkorea. Resultatet blev dock över hövan med koreanskt bistånd och växtkunnande, god planering och en uthållig växtinsamlingsinsats under drygt en månad på hösten 1976.

Insamlingarna gjordes under tre delexpeditioner till olika delar av Sydkorea. Totalt insamlades drygt 800 fröpartier av knappt 200 taxa. Rapporten som finns på nätet innehåller många värdefulla detaljer. För kalenderbitaren, till vilken jag får räknas, finns i rapporten på sidorna 87-98 en sammanställning över insamlade växter och var fröerna hämtats, en gedigen lista på alla sätt och vis.

Eftersom jag besökt flera platser i samma ärende är det intressant att titta noggrannare på de kollekter som sticker ut på ett eller annat sätt från den gängse sydkoreanska dendrofloran. Jag började med att lista 15 taxa och sedan via tabellen över insamlingslokaler söka kollekternas insamlingsplatser.

1. Albizia julibrissin silkesträd – BG – (hittades ej)
2. Koelreuteria paniculata kinesträd – BH (Cholippo Arboretum)
3. Paulownia coreana (tomentosa) kejsarträd – BH (Cholippo Arboretum)
4. Castanea crenata japansk kastanj – CA (Seoul)
5. Castanea bungeana (mollissima) kinesisk kastanj – AH (Mt. Jiri/Jirisan)
6. Viburnum burejaeticum manchurisk olvon – (Mt. Taebak)
7. Juglans sinensis (regia) valnöt – CA (Seoul)
8. Acer palmatum japansk lönn – BA (Cheju-Island)
9. Acer triflorum klöverlönn – P (Temple Shinheug-sa, 200-400 m)
10. Euodia (Tetradium) daniellii falskt korkträd – AF (Mt. Palgong/Palgongsan))
11. Daphniphyllum macropodum narrlager – BF (Cheju-Island)
12. Salix (Chosenia) arbutifolia choseniapil – M (Mt. Seorak)
13. Forsythia ovata tidig forsythia – N (Mt. Seorak, 880 m)
14. Quercus acutissima svenskt namn saknas – X (Mt. Taegi, 210 m)
15. Quercus dentata kejsarek – X och BH (Mt. Taegi, 210m) och (Cholippo Arboretum)

Dessa mindre vanliga kollekter kan sägas vara mycket sydliga och snarast tillhörande den japanska eller kinesiska floran som Acer palmatum och Koelreuteria paniculata. Några har sannolikt kulturursprung t ex de som har angivelsen Seoul och Arboretum Cholippo. Resten återfinns i de besökta bergstrakterna men troligtvis i lägre antal, som Quercus dentata, Castanea bungeana, Acer triflorum, Chosenia arbutifolia, Viburnum burejaeticum, Tetradium daniellii, Forsythia ovata och Quercus acutissima. Alla nämnda arter får betraktas som högintressanta och förmodligen ett snäpp härdigare än de som har sitt ursprung i Kina eller Japan.

Tomas Lagerström har tagit tillvara och utvecklat chansen att som nyutexaminerad hortonom vara deltagare både i Koreaexpeditionen 1976 och sedan en av genomförarna av det världsunika E-plantsystemet som startade 1980. Som de flesta vet är E-plantor resultatet av ett system som omfattar produktutveckling, testning och marknadsföring av växter som är utvalda för svenskt klimat. I detta fall kom ett antal dekorativa ostasiatiska växtarter insamlade i Sydkorea att efter selektion klassificeras som E-plantor eller är under utprovning i E-systemet. Dit hör bland annat sammetsyren Syringa pubescens ssp. patula. Flera arter provodlas då de visat goda egenskaper. Till exempel är bredbladig ask Fraxinus chinensis ssp. rynchophylla dekorativ med bredare blad, att den höstfärgar en halv månad senare än vår inhemska ask och att den är resistent mot askskottssjuka. Insamlingslokalen är bergsområdet Taebaek som sträcker sig från mellersta till sydöstra Sydkorea. Andra exempel är körsbärsoxel Sorbus alnifolia, sammetssyren Syringa velutina, manchurisk solfjäderslönn Acer pseudosieboldianum, rosenprakttry Weigela florida och vårprakttry W. praecox.

Lagerström gör en sammanfattande reflexion över vad som styr en nordisk växtinsamling i Sydkorea. Här citeras några påståenden som jag själv upplevt och väglett vår egen insamling 2010.

”Floran är mycket rik, t ex om man jämför mängden vedartade växter med Skandinavien. Artmängden är särskilt rik i områden som är belägna högre än 900 m ö h. Orsaken är att dessa områden dels ingår i tempelområden och därför varit skyddade, dels ligger så högt upp och långt från bebyggelse att det blir för arbetsamt att hugga och transportera träd och buskar till bränsle därifrån. På lägre höjder såg vi endast skottskog samt en del nya skogsplanteringar.”

Mitt tillägg är att dessa bergskedjor vanligen avsatts som nationalparker. Trädfloran i Sydkoreas odlingsområden är numera uppvuxen men är inte den fullt naturliga genom tidigare storskalig beskogning.

Mona Holmberg och Ulf Strindberg från Göteborgs botaniska Trädgård gjorde 1992 en insamlingsresa i ungefär samma fotspår som Koreaexpeditionen 1976 till bland annat berget Halla som Lagerström värderade högt som en intressant insamlingslokal. Från deras besök har vi idag den utsökta och härdiga purpurhortensian Hydrangea serrata LAMONA E, härdig i zon 4 (5).

Sten Ridderlöf och Lenn Jerling från Arboretum Lassas Hagar (LH), dvs författaren till denna redogörelse tillsammans med styrelseledamoten i stiftelsen LH till vardags ekologiprofessor vid Stockholms universitet. I efterhand visade det sig att vi startade upp kontakten ungefär som expeditionen 1976 gjorde. Vi tog vördsam kontakt med Sydkoreanska ambassaden i Stockholm. Genom deras försorg överenskoms om nog den bästa botaniska guidning som kunde och kan uppbringas i landet, professor J. S. Chang vid Seoul National University. Kulturattachén J.H. Rim påpekade ”you will probably need full-time assistance in Korea” vilket var mer än vi hoppats på. Efter kontakt med Dr. C.H. Shin vid Korean National Arboretum fick vi också insamlingstillstånd för fröer även inom landets nationalparker.

Utom under några dygn i Seoul blev vi ledsagade av taxonomen och dendrologen Chang – med förnamnen Chin-Sung – och hans kollegor under drygt tre veckor i september-oktober 2010. Det blev bilfärder i alla botaniskt viktiga berg på vägar som knappt GPS-mätaren kunde avläsa. Vi ackompanjerades av åtminstone en doktorand normalt två som var unga och viga och utrustade med långa gripstänger för att fånga in högt belägna frukter i träden. Det blev starten på en mycket väl genomförd expedition i Sydkorea.

Här kommenteras kort våra insamlingsplatser på fastlandet. Till skillnad mot våra föregångare avstod vi besök på berget Halla på ön Cheju till förmån för en annan längre bort liggande ö – Ulleung-do. Mer om detta intressanta besök senare. Här följer ett antal foton. Med sina bildtexter ges förhoppningsvis en hygglig bild av vårt växtreseäventyr på fastlandet.

Ulleung-do – På dendrologens topplista

Katamaranen mellan Mukho-Dodong

Tor G Nitzelius, vår eminente dendrolog och författare, ledde 1976 en nordisk växtinsamlingsexpedition till Japan. Inför sin hemresa efter väl genomfört uppdrag beslöt han att ta en omväg hem via Seoul. Nitzelius hade länge haft en önskan att få se Ulleung-dos vegetation och flora, till stor del inspirerad av Wilssons korta men intressanta framställningar. Därför avtalade han med myndigheterna om tillstånd att få att insamla växter och fann medhjälpare bland några växtintresserade koreaner.

TV för avkoppling – Chin-Sung Chang & Yujin Park & Joo Eom på Dodong-hotellet Ulleung-do 25 sep 2010

Avfärden skedde från kustorten Pohang. Det blev en stormig överfart där sjösjukan grasserade. Färden är något längre än den rutt vi tog, 217 km jämfört med våra 161 km från Mukho. Även om båtarna numera är snabbgående så blir det många timmar på öppet hav. Vår överfart var gropig men storm var det inte. På sin höjd styv kuling. En stor andel av koreanerna uppvisade samma beteende som på Nitzelius tid vilket förvånade oss. Någon timme före landstigning läade den höga ön havet vilket lättade allas sinnen.  Till och med solen tog sig igenom molnbankarna när vi nådde inloppet till öns huvudort Dodong. Det råder febril aktivitet i den lilla hamnen när fastlandsbåtarna anländer. Alla vill vara på plats och ta emot eller bara ha koll på främlingarna. Att vi, två européer och tre Seoul-bor, med fältutrustning anländer uppmärksammas förstås. Men inte på något ovänligt sätt snarare hjälpsamt och med förundran. Allt är miniatyrsmått jämfört med i Seoul. Några steg från hamnen i en backe sneddade vi in på vårt hotell. Ett charmigt ställe av enklaste slag. Ett hål i väggen för att inta maten med en ständigt påslagen tv, alldeles utanför hotellägarens bostad. En välsmakande koreansk lunch med öl och strax därpå började våra utflykter.

Samma dag vi anlände tog vi en taxi till vägens slut i riktning mot ett vattenfall, Bongnae waterfall som vi nådde efterhand. Under denna premiärtur hann vi bekanta oss med kamelia Camellia japonica här i form av träd, två endemiska lönnar okamotospetslönn Acer pictum ssp. okamotoanum och ullunglönn Acer pseudosieboldianum ssp. takesimense. Och i övrigt en dendroflora vi mött på fastlandet.

Under de fyra eftervarande exkursionsdagarna så gick nästa expeditionsdag till att utforska och bestiga det 984 meter höga berget Seonginbong. Höjden kan i jämförelse med andra berg betraktas som högst måttlig. Men här går starten vid vattenytan och stigningen är ihållande brant. Men mycket givande tur.

Nästa dagsetapp tog vi en reguljär buss till öns västra del, därefter marsch uppför i ett dendrologiskt mycket spännande område – Taeha-Dong. Utmed vägen fanns små odlingslyckor med gummor som tog upp knölar och rensade ogräs, allt för hand. Nitzelius nämner i sin bok ’Träd i när och fjärran’ från sin resa till ön 1976 att han noterade synnerligen primitiva bostäder. Här ute i bygden kan vi bekräfta att de fortfarande finns kvar och används.

Vår fjärde dag på ön gjorde vi ånyo en busstur, nu mot öns norra del. Därifrån, vid kusten vandrade vi söderut i riktning mot berget Seonginbong.

Vid något tillfälle i början på vår svensk-koreanska expedition överlämnade jag ett supplement till Lustgården på engelska till Chin-Sung Chang. Det hade titeln: Nitzelius, T. 1990. The Ullung rowan. Lustgården 70 (1989) supplement pp 1-24.

Chang hade hunnit läsa den och jag var ivrig att vi gemensamt skulle syna varje möjlig rönn. Var det japanska rönnar Sorbus commixta vi träffade på eller en egen art som Nitzelius misstänkte? Redan högt uppe i berget Seonginbong, då jag och Lenn Jerling var ensamma, träffade vi på lönnar som påminde mycket om den lönn jag anskaffat i Sverige kallad Ullungrönn, möjligen Sorbus commixta aff.

Tidigt vid vandringen mot berget Seonginbong stod vi inför en grupp rönnar som stod ut men liknade inte de commixta-rönnar vi sett på fastlandet. De var i olika fas vid invintringen. Se bifogade bilder nedan!

Nu har arten äntligen fått ett artnamn Sorbus ulleungensis genom ett omfattande arbete av några sydkoreanska botanister (Chang & Gil 2014). Chang, C.S., Gil, H.Y. 2014. Sorbus ulleungensis a New Endemic Species on Ulleung Island Korea. Harvard Papers in Botany 2014, BioOne.

Det är mycket glädjande. Bör noteras att Tors son Tor Nitzelius jr överlämnade detta supplement till mig då han hörde att jag skulle besöka Ulleung-do. Och det supplementet kom alltså i Dr. Changs hand. Samtidigt som jag själv har drivit upp rönnar från vår insamling 2010. Cirkeln är sluten efter 38 år!

Sista dagen passade vi på att ta en daglig turistbåt som i behagliga knop tog oss runt hela ön. Det bör noteras att det inte finns någon väg på öns östra del. Här kunde skådas basaltpelare som tornade upp sig som månraketer med en flora på toppen och utmed tvärbranta sidor.

Här följer bilder från vår tur på ön där vi hela tiden turligt nog undslapp regn och hårda vindar.

Dodong med omnejd

Berget Seongin Bong

Taeha

Norra Ulleung-do

Kusten runt Ulleung-do

Några glimtar från Pyongyang och Seoul

Trots 15 år sedan mitt besök i Nordkorea tycks tämligen litet ha skett i huvudstaden och på landsbygden. Av artiklar och bilder jag löpande följer har Pyongyang som den demokratiska republikens fönster mot omvärlden mest bestått i uppförande av nya skyskrapor, lyxhotell, gigantiska idrottsanläggningar, stora monument och varuhus. Något utmärkande är också att antalet bilar ökat men fortfarande i behaglig mängd, likt tidigt 1960-tals Stockholm. Pyongyang är eliternas stad. Ingen flyttar in där eller ens i dess utkant utan statens godkännande. Människorna är strama och reserverade. Här verkar landets nomenklatura. Och ett antal betrodda som får staden att fungera. De påpassar och är påpassade. På landsbygden är befolkningen mestadels mycket nyfiken.

Seoul är i dess centrum en myllrande stad med västvärldens affärskedjor jämte de koreanska och japanska konglomeraten. Unga människor går in och ut i skyskrapornas moderna affärslokaler blandat med rader av marknadsstånd som säljer allt. ’Absolut Allt’ tycks det. Tjänstemän i mörk kostym och dräkt vandrar ’en masse’ mellan kontor, lunchställen och tunnelbana. Också de upplevs strama till skillnad mot ungdomarna. Mitt i det larmande citylivet återfinns historiska trädgårdar med vaktavlösningar och parader och stora grupper, ofta något äldre som bedrev, som jag uppfattade, Chi gong. De ville fånga in till och med mig i det lugna rörelsemönstret.

Tunnelbanenätet i Seoul är mycket omfattande och sinnrikt. Kortfattad beskrivning: en stor ring genom stadens ytterkanter med en mängd enskilda linjer inom denna, likt ett hjul med ekrar. Det är lätt att komma till rätt station (ofta angiven med engelsk text) men det kan ta en timmes skillnad beroende på hur man åker. Antingen är man djärv nog och byter till en eker eller så tar man det säkra och följer hjulets alla stationer tills man är framme. Lite tid kan man då tjäna genom att åka i rätt riktning. Hur som helst det blir ofta en intressant och givande resa. Då Seoul hyser hälften av landets befolkning så duggar också busstationerna tätt utanför tunnelbaneringen. Där varje station närmast liknar Skanstulls busstation.