Leif Beisland

• 31 mars, 2010
• no comments

Vi möts i Blidö kyrka för att ta farväl av vår gode vän sedan 35 år – Leif Beisland. Det är en sorgens dag. En stor förlust för familjen, systrarna med familjer, svartlögaborna, f.d. arbetskamrater och ”ordningen” på Svartlöga. Vi är alla där och många tårar fälls.

Men minnena av kompisen Leffe är starka och levande. Hur våra familjer gemensamt via Göteborg bilade till Jylland för att barnen skulle få besöka Legoland med mera och vi vuxna vandra ut till Skagens fyr för att skåda Skageraks och Kattegatts vågor brytas mot varandra. Ett underligt fenomen. Vi besökte självfallet Skagenmuséet men allra högst värderade Leffe tavlorna med hav inblandat. Som tur var de ganska många. Eller när vi skulle förlusta oss en långhelg i januari i Helsingfors. Året var 1987 och ordet svinkallt är i tamaste laget. Inte en stund över 25 minusgrader. Vi sprang mellan affärer och kaféer, inte för att handla utan för att skydda oss mot kylan. Någon akvavit – helt i maritim anda – fick det väl bli för att hålla ångan uppe, medan Leffe spetsade in sig på Siljas smörgårdsbord och då särskilt ål i alla former. Njöts och värderades av den ålafiskare han var. När vi anlände till Värtaterminalen hade motorblocket i vår illgröna Ford Fiesta frusit sönder. Den kloke Leffe skulle aldrig göra en sådan tabbe.

Annars var utlandsresor inte hans passion. Jobbresorna inom Sverige fick räcka mer än väl. Svartlöga överglänste det mesta, barnfödd som han var på ön. Han och hans genomrara mor kom att bli inkörsporten för vårt liv på Svartlöga. Under de sju år vi hyrde en knappt 14 kvm stuga av dem fick vi en ordentlig inblick i öns dåtid och nutid. Mamma Märta, född Södergren och öbo i flera generationer, svarade tålmodigt på alla mina frågor rörande släkter, ägarförhållanden, bruksmetoder, fisket, vilka fruktträd gårdarna planterat, fågelflyttning i gamla tider. Med mera. Jag fick till och med kopiera gamla arvskiften och andra myndighetshandlingar, några andra var ju inte intresserade ansåg Märta.

Leffes handlande präglades mer av nutiden, de gamla traditionerna var ändå befästa i hans inre. I en brytningstid på 1970-talet, när stora byggnadsplaner svepte över Stockholms skärgårdsöar och kuster, bildades en bevarandegrupp för Svartlöga ledd av skärgårdskännaren, tillika docenten och öbon Bertil Hedenstierna. När viktiga delsegrar vunnits, bl.a. endast 19 nya tomter istället för redan tidigare nedprutade 150 stycken trädde Leffe fram som ordförande i en nybildad samfällighetsförening för öns hemmansägare. Den fortsatte bevaranderollen med bravur. Ingen fråga var för liten eller för stor om den på något sätt kunde hota Svarlögas traditioner, bebyggelse eller säregna natur. Med obändig kraft och tålamod skulle det försvaras.

I mer än 15 år kamperade vi ihop i styrelsen. Han, den självklare ordföranden. Jag sekonderade honom under en lång följd av år som kassör och sekreterare. Insåg då vilken utomordentligt svår roll han påtagit sig och hur mycket energi och tid han ägnade för att informera myndigheterna för öns bästa och för den skull också nytillkomna stockholmare. Eller ”nollåttor” om de inte begrep bättre. Kort & gott: Leffe kom att bli den ultimata garanten för värnandet av Svartlögas kultur, från dåtid till nutid. Att upprätthålla den ordningen blir en svår uppgift för oss övriga!